Katter

Det har gått 7 månader sedan jag miste Celine. Fortfarande får jag snabbare steg på väg hem ända tills jag inser att ingen katt komma möta mig och undra var jag hållit hus, fortfarande tycker jag mig höra tassar mot parketten ibland, fortfarande kan jag vakna mitt i natten och undra var hon håller till.

Celine, 18 år, gick bort den 18 mars 2017 kl. 14.30. Det är så tomt, så tomt utan henne. Veckan efter skrev jag så här:

Det var hon och jag mot världen i arton år.

Hon väckte mig och ville ha sin frukost innan det var dags för mig att sätta mig vid frukostbordet, och då kom hon och la sig över morgontidningen eller föste ner pennor, pillerburkar och annat på golvet. Jag satte mig vid datorn och hon promenerade över tangentbordet för att dricka vatten ur sitt glas innan hon la sig till rätta i kartongen bredvid datorn.

Hon pratade. Ofta. Mycket. Ibland väldigt högt. Hon kunde få tokfnatt och rusa runt över soffa och bord, från ena ändan av lägenheten till den andra så att tidningar, böcker och annat for all världens väg.

När det var siestadags ville hon ligga på magen eller på armen. Var jag hemifrån för länge protesterade hon. Hon hade sina platser där hon vilade; sängen, fåtöljen, den nämnda kartongen, soffans ryggstöd, stolen bredvid elementet. Duschslangen skulle ligga på golvet och droppa friskt vatten. Sandlådan skulle göras ren ofta så att sanden kunde sprättas ut över hela badrummet.

På kvällen när jag tittade på nyheter skulle jag halvligga i soffan med henne i famnen så att jag kunde klia henne på magen. Hon sa till mig när det var dags att lägga sig. Då skulle hon ligga på armen och ibland på boken jag läste. När jag tog av mig glasögonen och skulle släcka stack hon men kom oftast tillbaka senare på natten och ville ligga intill mig, gärna med ryggen tryckt mot min näsa så att jag inte fick luft.

Vi delade arton år. Hon gick från att anlända som en mobbad och osäker kattunge till att bli min drottning och min bästa vän. När vi förlorade hennes halvsyskon Ville sörjde vi tillsammans. Hon följde med mig i bil till Spanien tur och retur två gånger. Jag glömmer aldrig natten vi frös på en parkeringsplats i Tyskland och värmde varandra eller när hon hoppade upp min axel så att jag höll på att köra i diket.

Hon skänkte mig så mycket glädje, hon tröstade mig när jag var ledsen, fanns där när människor svek, gav mig av sin villkorslösa kärlek varenda dag.

Den sjuttonde april. Hon hade diarré och kräktes. Hon höll sig undan. Med ens gömde hon sig under skåp. Hon fick svårt att hålla upp huvudet. Ville inte äta eller dricka. Jag hade inget val. Inom loppet av tjugo timmar gick hon från att vara glad och pigg till att somna in på veterinärens skötbord. Mina tårar rann.

Celine somnade in med huvudet i min hand 14.30 lördagen den artonde mars, 2017. Det är en vecka sedan. Nu är det tomt, så in i helvete tomt. Jag har städat undan det mesta som var hennes. Saknaden är enorm. Jag tycker mig höra tassandet, ljudet av hur hon dricker, sprättandet i lådan. Jag letar med blicken, jag har så mycket vanor inpräntade i mig som inte längre är befogade. Celine, min drottning, min tröst, närhet, ömhet och kärlek. Jag saknar dig så oerhört. Mitt liv är så tomt utan dig.

Ville, 14 år, gick bort den 14:e oktober 2013 och är intensivt saknad av mig och Celine. Han var en vacker och fin katt jag kommer att minnas som gav så mycket tröst och glädje.

Så här ”sa” Celine då en djurkommunikatör ”pratade” med henne 2001

Jag stortrivs, jag är en lycklig katt som får ta del av mycket ömhet och uppmärksamhet och kärlek. Här känner jag mig accepterad, hel och stor. Min misstänksamhet försvinner mer och mer. Ville är så säker i sig själv och ständigt på upptåg, så ho ser inte mig som ett hot. Jag har inte ahft det så lätt förr, jag blev sårad förr. Några andra katter tyckte att jag var ful, speciellt en kunde vara rivig av sig. /…/ Jag pratar högt, jag hörs. Jag gillade aldrig burdusa människor som är hastiga eller fladdriga, usch. …