Ett liv

De säger att jag föddes på Allmänna BB i Stockholm en vacker septemberdag 1951. Själv minns jag ingenting. Det har också berättats att jag två månader gammal skeppades över ett stormande Atlanten till Kanada i en tvättkorg. Man påstår att jag var den enda ombord som inte var sjösjuk. Minnet från de fyra åren i Ottawa är att jag förvarades i en hundrastgård med tillhörande hundkoja. Det låter nog värre än vad det är för jag kommer också ihåg att jag blev visad runt på FN i New York buren på de starka axlarna av Dag Hammarskölds livvakt, Bob.

I mitten av femtiotalet blev Beijing min fasta punkt. Jag sattes i kindergarten vid tidig ålder och fortsatte sedan vid Sacred Heart School som drevs av katolska nunnor. Undervisningen bedrevs på engelska och bestod mest av högläsning, att rabbla Shakespeare-sonetter och skönskrift. Ena sidan av klassen var för flickor, andra sidan för pojkar och aldrig fick de två mötas. Det var skoluniform och hård disciplin. Det lindrigaste straffet var att skriva ”I will never talk to a girl in school again” hundra gånger. Var g:et inte tillräckligt rundat fick alltihop göras om. Den första pussen ägde rum i badorten Pei ta ho. Hon hette Lucretia och är idag författare. Vi var sju, åtta någonting. Hemma undervisades jag i piano och kinesiska. Mamma höll lektioner med mig tre gånger i veckan i svenska med hjälp av Hermods. Men det blev tid för lek också.

Favoritsysslan var att lura vakten utanför porten. Vi var några ungar som hittade en bakväg och kunde springa ut tolv gånger en ledig söndag och aldrig springa in. Vaktens loggbok blev då ett mysterium (varje rörelse var övervakad) och till slut hittade myndigheterna vår smitväg och murade igen den.

Ibland reste familjen hem till Sverige med transibiriska järnvägen, med lastbåt eller passagerarflyg. Jag minns speciellt en resa mellan Bangkok och Hong Kong. Däcket var fyllt av vattenbufflar som pysslades om av en gammal kinesisk man. Under den tio dagar långa resan mellan Beijing och Moskva med transibiriska blev det många timmar av Kinashack och te tillsammans med vagnskonduktören medan tåget sakta makade sig fram genom Kinas inland, Mongoliet och Sibirien.

Kontrasten att flytta till New Delhi blev enorm. Från nunnor till American International School med softball, square-dance, sleepovers och Root Beer. Grupparbeten istället för högläsning och utantilläxor. Varje onsdag var det filmvisning på amerikanska ambassaden, vanligtvis utomhus men under den kallaste månaden inne i garaget. Jag var kär i Pam, Meg var kär i mig och min bästa kompis, Barry var kär i Meg … Jag lärde mig att rida, att tjuvröka och att spela på hästar. Flygeln fick stå och samla damm och lektionerna i Hindu övergavs.

Hösten 1964 fick jag besöka Rom med mamma på väg till Sverige och internatskolan. Jag var tretton och älskade de fem dagarna då vi två gick på upptäcktsfärd efter noga planerade dagordningar som jag fått förtroendet att upprätta. Sedan blev det sex år på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk. Två års helvete som mobboffer, två år då loven var det viktigaste och de två sista och mycket intensiva åren som jag minns med mycket glädje och värme.

De där sista två åren var verkligen en Sturm und Drang period. Jag var antingen våldsamt kär eller intensivt olycklig. Jag läste Strindberg, Nevil Shute, John Steinbeck och Arthur Koestler. Det var smygdans och smygrökning. Varma höstnätter och kyliga vårnätter smög vi oss ut från elevhemmen för att bada, ”låna” båtar, grilla och hångla. Jag blev ordförande för teatersektionen utan att kunna någonting om teater och vi jobbade intensivt för att spela upp Gogols ”Frieriet” och O´Neills ”Ljuva ungdomstid” på gymnastikhallens scen. Det var skoltidning, strejker, att starta eleverna egna fik, Olympen och att ordna teaterresor till Stockholms scener.

Loven var intensiva de också. Mina föräldrar hade flyttat till Schweiz. Jag lärde mig att älska skidåkning och tillbringade vintrarna i Gstaad, Sanenmöser och andra backar. Det blev också några resor till Österrike med skidorna i baggaget. Sommarloven brukade alltid innebära åtminstone några veckors extraskola i Gstaad eller Neuchâtel med studier i tyska och franska. Men fram för allt blev det äventyr, flickor och massor av brevvänner. På senare år har jag tack vare FB och internet återfått kontakten med några av dessa underbara människor.

Det blev också sommarjobb i Båstad. Jag gav extralektioner, jobbade på tomatodling, Båstad tennis som bollkallechef och sålde jordgubbar på torget. År för år avancerade jag på Malens Havsbad från vaktmästeri, reception, kök och matsal för att till slut kröna karriären inom service med att tillsammans med Fingal och Carin arrendera pub Hjorten två somrar. Det var jobb sju kvällar och nätter i veckan hela sommaren men det var också att kunna sitta i solen på dagarna utanför gamla varmbadhuset som blivit personalbostäder med min Facit Privat i på en pall framför mig.

Efter studenten 1970 åkte jag till New York, fick jobb på Motorship, Inc. nere vid Battery Park och hittade till slut en möblerad lägenhet på artonde gatan att dela tillsammans med först bara kackerlackorna och sedan även en norrman. Vid jul övergav jag ekonomkarriären, lät skägg och hår växa och blev engagerad vid Village Arena Theatre på fjärde gatan där de spelade Touch, en musical som sågs som uppföljaren till Hair.

I och med det var jag fast i teaterns värld, skaffade pannband för att hålla håret på plats och var hippie. På våren var pengarna slut och jag lyckades få en billig flygstol till London där jag frös i två dagar innan jag kunde ta mig vidare till Stockholm. Som officiell agent för Touch åkte jag till Rom där det var meningen att vi skulle gästspela men det sprack. Jag började jobba för Gerd på Folmer Hansens Teaterförlag och till hösten blev det teatervetenskap istället för Handelshögskolan. Där träffade jag ett gäng skådespelare och vi bildade Spegelteatern 1973. Jag kallades till Aalborg Teater för att vara regiassistent på Europapremiären av Touch. När jag kom fram visade det sig att det inten fanns någon regissör och teaterchefen Ebbe Langberg undrade om inte jag kunde ta på mig den uppgiften. Sagt och gjort. Det blev en märklig tid. Jag var jag tvungen att flyga upp till Stockholm för mina tentor då och då. Skådespelarna var ihopsamlade från olika håll och vi skapade kaos med våra upptåg och improvisationer. Det blev många konflikter mellan hippiekollektivet och institutionsteatern. Till slut fick vi i alla fall ihop en premiär som fick ett väldigt blandat mottagande.

Plötsligt hade jag börjat jobba på dåvarande SAMS (nuvarande Kulturama) och blev kvar där i åtta år som studierektor för teatersektionen. Jag blev klar med min fil.kand. (teatervetenskap, filmvetenskap & sociologi) men övergav doktorandstudierna redan andra terminen. Kulturama och Spegelteatern tog all min energi. I mitten på sjuttiotalet flyttade jag till Wollmar Yxkullsgatan.

Jag tror det var 1982 jag sålde min nya fina Golf Cab, slutade på Kulturama och övergav det tjusiga livet med Café Opera, Martini, Vickan, Prinsen, KB, Röda Rummet och Riche. Istället köpte jag en begagnad VW buss och satsade på Spegelteatern.

Det blev intensiva och knapra år. Vi huserade ovanför en möbelbutik på Götgatan, på Serafen, en gammal biograf på Stora Essingen och Linnégatan innan vi 1989 landade på Björngårdsgatan och gjorde den största och mest påkostade uppsättningen i Shakespearetraditionens historia, Stormen vid Gripsholms Slott med scenografi av Iain Whitecross från New York och specialskriven musik av jazzkompositören Heikki Sarmento. Det blev en fantastisk helhet med båt, flotte, rök, fyrverkerier, öppen eld och tusentals fjädrar limmade ihop till fantasikostymer.

Tack vare samarbetet med Teater Sandino hamnade jag 1992 för första gången i Chile dit jag sedan återvände sju gånger för att genomföra workshops, universitetskurser och teateruppsättningar. Från mitten av åttiotalet och fram till 2009 blommade Spegelteatern. Traditionen med sommaruppsättningar av Shakespeare varade från 1985 till 2008. Vi spelade barnteater, turnerade, presenterade okända dramatiker i Sverige, drev amatörteaterföreningen Periskop, hade skådespelar- och regielever, kurser och Spegelsommar. Vi hade lokaler på Björngårdsgatan, Swedenborgsgatan och Glashuset. Vi kallades för ”Sveriges främsta plantskola för teatern”. Men vi hade också kriser; 2000 blev vi tvungna att sätta oss själva i konkurs då Skatteförvaltningen ville ha moms på våra bidrag, 2006 fråntogs vi Glashuset och i maj 2009 orkade jag inte längre och avgick. Några månader senare gick Spegelteatern tyvärr i graven.

Sedan mitten av nittiotalet har jag vid sidan om teatern ägnat mig åt utveckling av det kommunikativa ledarskapet. Det räddade teatern ekonomiskt när det blev allt kärvare och jag tycker fortfarande det är spännande och stimulerande. Att få använda mina kunskaper och erfarenheter som regissör, teaterpedagog och teaterchef tillsammans med chefer inom näringslivet är intressant. 2010 blev jag certifierad ECR coach.

Fram till 2005 gick mitt liv på femmans växel på slingrande alpvägar med livsfarliga kurvor, snabba accelerationer, nerförbackar och motlut. Åren 2005 – 2012 blev jag omkörd av verkligheten. Skilsmässa, prostatacancer, teaterns sammanbrott och arbetslöshet. Ett fritt fall av trolöshet, svek och löftesbrott i ett allt hårdare, kulturfientligt och girigt samhälle. Men mina nyckelord är fortfarande solidaritet, jämlikhet och syskonskap.

Jag kom igen, men i ett mycket lugnare tempo. Mitt liv fortsätter att vara rikt men nu är det snarare ettans och backens växel jag kör på. Jag önskar jag var ung och vacker, men är tacksam för de upplevelser och erfarenheter alla mina levnadsår bjudit på. Jag ska skriva om min stund på jorden. Om vänner och fiender. Jag ska berätta om den lilla världsmedborgaren som hamnade på en internatskola i Sigtuna för att mobbas, om ett liv i teatern och mot teatern, om drömmar och politik.

Jag är stolt över min gärning i teatern. Jag är stolt över att ha mottagit stipendium från Svenska Akademin 2005 för min teatergärning. Det finns också svarta sidor; människor jag gjort illa, dumheter och brister Kanske har jag ännu några år att gottgöra det jag gjort fel.

Möt jorden, dess invånare, djur och resurser med respekt, värme och nyfikenhet. Värna om jorden och begrav hatet. Tänk inte bara på din egen begränsade omgivning utan på helheten. Vi har bara varandra, åtminstone i detta liv. Lev livet. Njut tillsammans med, inte på bekostnad av, andra människor, djur och vårt lilla, lilla och så hårt ansträngda jordklot.